Två nya små vänner. En vecka gamla ungefär.
Och Pettersson har hållit sej borta ett par dagar och pillat med bin och bott på hotell i Uppsala, skulle jag tro.
Då passar Volvon på att tuppa av. Just som jag på morgonen lämnat Pettersson vid tåget och fått iväg gossarna till sina rara fröknar inne stan och alldeles nästan är hemma igen slocknar bilen helt. Helt död. Och Renaulten är ju sen länge död. Där står jag med två usla bilar hemma, tre barn inne i stan och bilteknikern Pettersson 20 mil bort.
Efter några samtal rycker en flerbarnsmamma från närmsta villaområde in som chaufför och räddar de stackars barnen från en ensam helg i stan.
Kanske hade det varit lugnare om någon snäll förskolefröken förbarmat sej över dom och tagit de med sej hem över helgen.
Men det är väl för mycket begärt. Och nä fy, vad tyst det hade varit i huset. Och vad skulle jag haft för mej om jag inte hade fått möjligheten att torka upp 1 liter naturell yoghurt som hällts ut runt om i köket under tiden jag var på toa, avstyra lillebror från att slå storebror med lilla trädgårdskrattan och samtidigt fixa frukost-plocka undan-diska-mellanmål-fort undan-diska-torka lite här-dammsuga lite där-springa upp och ner och ner och upp med kissnödiga kalsonggossar. Nej, inte vet jag vad jag hade gjort i min ensamhet. Kanske kollat på Bolibompa på barnkanalen och mumsat popcorn. Precis som vi ska göra nu, jag och håll-i-gång-gossarna.
Fullt ös. Fullt ös.