-Är vi i skåne nu? Är det skåne? frågar Kex titt som tätt under dagarna i just skåne.
Vi avslutar resan med att ligga tre generationer nedanför stenbumlingar i ett taggigt rosensnår.
Det var under körsbärsjakten som olyckan var framme. Först ner i snåret är Kex. Efter det kommer mamma Ananas. I försöket att rädda den lilla pojken faller och fastnar även hon. Och river med sig en stor sten. En sten stor som en fotboll att liksom hålla undan. Och inom loppet av två ögonblink ligger svärmor strax intill.
Människorna i snåret skriker på hjälp. Pettersson kommer skyndandes med gossebarnet Fridolin på sina axlar. Oj så nära att två till hamnar i fällan. Istället vinglar Pettersson till och Fridolin vinglar desto mer där uppe och sparkar i sin tur till Tut, som står där alldeles tätt intill, i ansiktet.
Aj, aj, aj. Tut är alldeles röd runt munnen och om händerna och skriker av förskräckelse.
Blod, tänker Pettersson. Hjälp, tänker människorna i snåret.
Utan att någon egentligen vet hur det gick till kom allesammans upp ur det ogästvänliga buskaget mer eller mindre oskadda. Små rivsår på Kexs små händer och mörkröda körsbärsfläckar på Tut kunde lätt distraheras och tvättas bort genom ett dopp i badkaret.
Solen sken. Sen kom regn, kom sol.